JOHANNA OCH NILS

Johanna och Nils har varit ett par i snart nio år. För snart två år sedan gifte de sig och precis som många andra nygifta började de snabbt försöka bli med barn. Försöker gör de fortfarande men allra mest väntar de på att bli kallade till en fertilitetsklinik.

När man slutar med p-piller eller andra preventivmedel i syfte att bli med barn, är det ofta med skräckblandad förtjusning man väntar på resultatet. Tänk om vi är gravida? Så läskigt och så fantastiskt! Men när mensen sedan fortsätter att komma punktligt månad efter månad, övergår den skräckblandade förtjusningen till att snarare bli skräckfylld. Det är något som Johanna är alltför bekant med.

– Ibland är det okej men när man är laddad och tänker att - nu, nu har det hänt - då blir man helt förstörd. Hade jag tillåtit mig att bli så ledsen varje gång hade jag förmodligen varit helt knäckt vid det här laget.

Johanna arbetar som sjuksköterska på en gynmottagning och kände ganska snabbt på sig att det nog var något som inte stämde. Så hon vände sig till sin gynekolog för att starta en utredning. Nu har paret kommit en liten bit på väg och fått konstaterat att det finns faktorer som kan påverka deras fertilitet. Med detta konstaterande följer inte bara oro, utan ytterligare väntan och frustration.

– När man väl söker hjälp har man ju oftast minst ett års, ibland längre, väntan bakom sig. Sedan går man till gynekologen och då börjar en ny slags väntan. Det som jag är mest frustrerad över är att vi inte fått något som helst känslomässigt stöd från vården. Ingen, verkligen ingen, har frågat hur vi mår. Istället skeppas man mellan olika instanser i Landstinget och allt är så oerhört fokuserat på oss kvinnor. Vi kartläggs in i minsta detalj med undersökningar, blodprover och ultraljud. Mannen däremot får lämna blod- och spermaprov men han får inte träffa någon läkare som är specialiserad på män. Det är orättvist.

”När vi kom tillbaka vrålade en kollega - Blev det några barn på bröllopsresan, eller?”


Eftersom Johanna jobbar på en gynmottagning konfronteras hon dagligen med barn och barnlöshet, vilket gör problemet ännu mer påtagligt.

– Jag möter kvinnor födda på 80-talet som har drabbats av cancer och förmodligen aldrig kommer att kunna få barn, jag diskuterar fertilitetsbevarande operationer på fikarasterna och jag samtalar med patienter som fått komplikationer efter sina förlossningar. Jag lever med barn, kvinnoproblem och barnlöshet dygnet runt och det är jobbigt att aldrig kunna koppla bort det.

På frågan om Nils och hon är öppna med sin situation svarar hon:
– Våra nära vänner vet om det, men jag har inget behov av att prata om det med andra.

Men genom att inte prata om det får man också stå ut med en hel del sårande kommentarer.

– Ett av många exempel är när vi hade kommit tillbaks från vår försenade bröllopsresa i somras och en kollega vrålade ”Blev det några barn på bröllopsresan, eller?”. Nej, det hade det ju inte blivit. Jag tycker att folk borde respektera varandras privatliv och förstå att det inte är något man pratar vitt och brett om.

”Det kämpigaste är att det känns som om livet står stilla.”

Johanna och Nils är strax över 30 och befinner sig i en umgängeskrets där babyboomen är ett faktum.

– Det är bebisar överallt. Alla är gravida, både på jobbet och i vänskapskretsen. För det mesta kan jag hantera det men ibland känns det som om jag dör en smula.

Men tackar nej till att umgås gör hon inte. Inte så ofta i alla fall.

– Nej, det händer bara ibland. De gånger jag sitter och gråter över att mensen kommer känner jag mig inte direkt laddad för att umgås med småbarnsmammor. Men det kämpigaste är inte att alla andra blir med barn, utan att det känns som om vårt liv står stilla.
Ferring Läkemedel AB, Tel: 040-691 69 00