ANNA OCH RICHARD

Anna hade alltid föreställt sig ett liv med egna barn. Som så många andra hade hon tänkt sig att barnet skulle komma när det var meningen och att allt skulle ske väldigt naturligt och oplanerat. En oväntad graviditet och ett missfall senare började Anna fundera över hur lätt vägen till att bli mamma ändå var.

När den oväntade graviditeten avslutades i ett missfall insåg Anna att hon faktiskt ville ha barn. Det var augusti 2004 och hon var 34 år. Men efter ett år av väntan på det oplanerade var hon fortfarande barnlös.

– Det var då jag och min sambo bestämde oss för att på egen bekostnad göra en fertilitetsundersökning på en privat IVF klinik. Min sambo tyckte först att det var onödigt men när han märkte att det gjorde mig lugn så förstod han nyttan i det.

Rickard och Annas undersökning såg bra ut, ingenting verkade onormalt. Men fortfarande blev det inget barn. Paret kvalificerades som ”ofrivilligt barnlösa” och sjukvården kunde nu erbjuda dem att börja med 3 inseminationer. Men Anna och Rickard tillhörde inte de 20 % som lyckades.

”Min sambo förstod ingenting, det var väl bara att försöka igen?”

I september 2006 gjorde Anna sin första IVF behandling.

– Mina förväntningar var på topp och jag sprayade och injicerade; undvek kaffe och knaprade folacin, och provade även på akupunktur.

Annas äggstockar svarade på behandlingen och i oktober överfördes embryot. Men 16 dagar senare visade stickan ändå negativt.

– Världen rasade, men min sambo förstod ingenting, det var väl bara att försöka igen?

Anna började gå i terapi och trots terapeutens råd om att ta det lugnt så kunde hon bara tänka på när hon snarast kunde göra nästa försök. Anna och Rickard gjorde 4 nya försök i snabb följd och i juni 2007 slog stickan om.

– Plötsligt var allt det jobbiga glömt, lyckan var total. Jag räknade ner de läskiga första veckorna och blev överlycklig när jag såg hjärtat ticka på ultraljudsskärmen i vecka 7. När vi gick på nackuppklarningstest i vecka tolv var rädslan nästan helt borta.

På skärmen såg allt bra ut och den lilla varelsen rörde sig så fint, men sköterskan oroade sig över måtten på nackkanalen. Efter att ha fört in måtten i datorn så kom sköterskan tillbaka med en sannolikhetssiffra: 1 på 3.

– Mitt hjärta stannade. Siffran skulle vara i hundratal, allra helst tusental, det visste jag. 1 på 3, samma sannolikhetssiffra som jag hängt upp mig på i samband med IVF behandlingen, det var nästan ironiskt. Siffran som höjt mig för någon månad sen, sänkte mig i denna.

Efter ett moderkakstest kunde läkarna konstatera att fostret bar på ett ovanligt kromosonfel kallat Edwards syndrom eller Trisomi 18.

– Jag minns var jag stod och hur luften kändes. Det var augustikvavt. Syndromet var inte förenligt med liv sa läkaren och jag skulle få en tid att avsluta graviditeten efter helgen. Att just jag hade drabbats var tydligen inte genetiskt, bara vanlig otur. Att risken i min ålder bara var 1 på 12 000 hade tydligen inte hjälpt mig.

Den 13 augusti avslutade Anna graviditeten.

– Jag kunde bestämma mig för att begrava mig i mörkret och riskera att hamna där för evigt. Det skulle vara så enkelt att vältra mig i orättvisan och sorgen. Men jag valde att kämpa mig vidare på den snåriga stigen.

Anna och Rickard gav inte upp sina försök i att få ett litet barn och Anna gick igenom ett femte, sjätte och sjunde försök, Men Anna tappade orken och sov dåligt om nätterna och hennes terapeut rådde henne att försöka föreställa sig ett liv utan barn. –

Jag tyckte terapeuten var dum i huvudet. Men någonting behövde jag göra för att sortera alla tankarna i huvudet. Det var då de ofrivilliga vännerna kom till. De hade såklart alltid funnits där, men det var nu de fick fysisk form. Och jag tror faktiskt att de hjälpte mig att överleva.

Anna och Rickard blev tipsade om att besöka en klinik för kinesisk örtmedicin. Anna började dricka kinesiska örtdekokter och mäta sin kroppstemperatur varje morgon. På kliniken fick hon nålar och den trygga och lugna mannen på kliniken hjälpte henne att återfå sömnen och väckte åter hoppet. Hösten 2009 gjorde paret sitt nionde försök.

– Jag var ensam hemma när jag tog testet och var tvungen att MMS:a min sambo det svaga strecket på stickan. Kunde det verkligen vara? Det tog 7 graviditetstest, blodprov och ett ultraljud innan det sjönk in. Jo, det var sant.

Den 15 juli 2010 cyklade Anna och Rickard till kvinnokliniken för ett planerat kejsarsnitt.

– 08.50 plockade man ut vår perfekta lilla flicka. Astrid – älskad av gudarna och såå efterlängtad.
Ferring Läkemedel AB, Tel: 040-691 69 00